Abstrakt konst handlar för mig inte bara om färg och form – utan om process, känsla och vad som händer när ett verk till slut hittar rätt plats.
Och det är alltid lite speciellt när en tavla flyttar hemifrån.
Den här gången gäller det The Path. En målning jag har burit med mig lite extra länge. Den tog tid att skapa – jag jobbade om duken flera gånger, lager på lager, tills den landade rätt. Det är ofta så med vissa verk. De vill mer. Kräver mer. Och ger också något tillbaka.
En process i flera lager
Bakom det färdiga motivet finns flera färglager. Spår av tidigare riktningar, val som ändrats, känslor som fått ta plats och sedan målats över. Det är också det som ger tavlan sitt djup. Inte bara visuellt, utan i uttrycket.
När någon stannar lite längre
Under tiden The Path hängt på olika utställningar har många stannat till. Tittat lite längre och ställt frågor. Det har blivit många fina samtal – och det är nog en av de saker jag uppskattar mest med att visa min konst. Att ett verk kan öppna upp något och starta en dialog. Men någonstans finns också alltid frågan: Var ska den bo?
När det känns rätt
Under invigningshelgen på Galleri Fragment kom en familj in som fastnade lite extra för just den här målningen.
De stod kvar. Tittade. Pratade. De gick vidare – men kom tillbaka igen. Och till slut sa de att de inte kunde åka hem utan den.
Ett nytt hem i Uppsala
Eftersom det var påsklov och fullt i deras bil fick tavlan vänta lite. Men i måndags, när vi ändå var på väg till Stockholm, tog vi med oss den och lämnade den i sitt nya hem i Uppsala.
Vi provhängde den – lite för lågt just då, men redan där och då kändes det rätt. När den kommer upp i rätt höjd kommer den bli ännu finare.
Lite bittersweet – men mest rätt
Det är alltid lite bittersweet när en tavla flyttar vidare. Särskilt en sådan här, som fått ta tid och fått betyda lite extra. Men mest av allt känns det väldigt bra att veta att The Path har hittat hem.
Är du nyfiken på en tavla som jag målat? Hör gärna av dig ››
